Min familj har under några dagar denna månad haft förmånen av att gästas av en tibetansk lama, Geshe Pema Dorjee, som i nära samarbete med Dalai lama bedriver en mängd olika välgörenhets- och utbildningsprojekt i norra Indien och Nepal. 

Pema Dorjee har en bakgrund bland annat som lärare och rektor för den största av Tibetan Children’s Villages internatskolor för tibetanska flyktingbarn. Han har också utbildat lärare på hög nivå och även amalas, mödrar, som tar hand om de föräldralösa barnen på TCV. Han är djupt intresserad och engagerad i hur man kan stödja barn – ja, alla människor oavsett ålder! – att bli goda människor, för sin egen och allas skull. Det är där vi börjar vårt samtal.

Jag märker att jag reagerar på Pemas självklara sätt att prata om “goda” människor. För mig känns en sådan benämning nästan tabubelagd, i alla fall otidsenlig och politiskt inkorrekt. Det implicerar ju att det också finns onda, och då känns det som att man är ute på hal is… Eller? Inom buddhismen talar man om “ignorance” och härleder onda handlingar till okunnighet, ovetskap. Och då är jag med! Det känns genast mer nyanserat, och, faktiskt, hoppfullt. För då finns det ju möjligheter till utveckling, genom upplysning, förkovran, utbildning, insikt och träning. Möjligheter för oss alla att bli – godare. Oavsett utgångsläget. Det kanske är det viktigaste: strävan framåt, villigheten att förbättra, inte bara för vår egen skull utan för allas. Så verkar det i alla fall vara för Pema, som ständigt återkommer till den här centrala punkten: att göra gott. Och om man inte kan det, så åtminstone inte skada. Det är så han sammanfattar essensen i det buddhistiska budskapet.

– Goda människor är lyckligare, säger Pema. Hoppsan. Ännu ett statement som får mig att haja till – fast i nästa sekund tänker jag att det är min reaktion som är konstig, Det är väl klart att goda människor, om vi nu ska använda den definitionen, är lyckligare. Man blir ju inte glad av att göra andra och sig själv illa. Det tror jag inte att någon blir. Men i vårt samhälle finns idén att om man är god så blir man utnyttjad. Pema ler. Om man blir utnyttjad kanske man behöver utveckla visdom, säger han. Man behöver både godhet och visdom. Om man är vis kan ingen lura en.

– Det är inte säkert att man är lycklig även om man blir mycket framgångsrik i sitt yrkesliv, har gott om pengar, och har utvecklat goda färdigheter och kunskaper, fortsätter Pema. Många blir deprimerade när de går i pension och inte längre har sitt arbete att gå till. Det beror på att de inte byggt upp de inre värdena, parallellt med de yttre.

Men hur gör man då, för att fostra och utveckla det goda? Och mer specifikt, hur ska vi göra, som lever i ett sekulärt samhälle där det i allt högre grad råder olika meningar om hur man ska vara och vad som är viktigt, där vi alltså inte i så hög grad som tidigare kan hänvisa till tydliga och gemensamma normer? Där “moral” för många har en ganska negativ klang. Hur ska vi som föräldrar göra oss hörda och påverka våra barn positivt?

Pema framhåller att föräldrar oftast är de allra viktigaste människorna i barnens liv, och på ett naturligt sätt har en stor påverkan. Därför är det viktigt att aldrig ge upp barnen, aldrig överge dem, hur de än är, säger han. Det är inte så svårt att påverka dem när de är små, är de äldre kan det vara det svårare.  Om de ska kunna ha förtroende för en behöver man tänka efter så att man säger det man verkligen menar och vill. Så att ja betyder ja, och nej betyder nej, på riktigt.

– Det gäller att vara en förebild för barnen, ett gott exempel, inte om att undervisa dem. Men man kan berätta om sina egna erfarenheter, om sitt eget liv – gärna med humor, säger Pema och skrattar.